Corneliu Zelea Codreanu föddes den 13 september 1899 i den rumänska staden Hushi i provinsen Moldavien. Vid elva års ålder började han vid militärskolan Manastirea Dealului, där han utmärkte sig som en av dess absolut bästa elever. När kriget bröt ut 1916 var han för ung för att deltaga men rymde hemifrån för att ansluta sig till det regemente där hans far tjänstgjorde som kompanichef. Han deltog i hårda strider i de transylvanska bergen, tills fadern beordrade honom att återvända hem.

Mötet med kommunismen
Rumänien befann sig liksom de flesta andra europeiska länder efter det första världskriget i ett kaotiskt tillstånd. Detta utnyttjades flitigt av de kommunistiska rörelserna som var sporrade av maktövertagandet i Ryssland. Staden Iasi och dess universitet var inget undantag, tvärtom. Här hade kommunisterna vunnit stort gehör och staden,  i synnerhet universitetet, drabbades av ideliga strejker och demonstrationer. Codreanu som vid den här tiden studerade juridik vid stadens universitetet, såg med avsky hur studenterna och deras judiska ledare öppet visade sin beundran för grannlandet Sovjetunionen, och svor en ed att med varje medel bekämpa dem. Codreanu insåg också snabbt att det knappast var någon slump att de ledande kommunistiska agitatorerna var judar.
   1919 träffade han två män som skulle vara avgörande för hans framtida liv och handlingar: professor Alexander Cuza, en välkänd patriot, och Constantin Pascu, en stålarbetare med politiska ambitioner. Äcklad av den feghet som skolans konservativa visade gentemot de kommunistiska trakasserierna anslöt sig Codreanu till en liten grupp kallad Det nationella medvetandets väktare, grundad av Pascu. Gruppen bestod av ett trettiotal personer från alla samhällsklasser. Målet var ett starkt Rumänien grundat på social ordning, fritt från främmande inkräktare. Gruppen kom att specialisera sig som strejkbrytare, vilket gav Codreanu många tillfällen att visa sitt mod.

I fängelse
Gruppen slogs senare samman med Det Kristnationella förbundet i vilket Alexander Cuza valdes som ordförande, då det grundades av Codreanu själv den 4 mars 1923. Codreanu ville att förbundet skulle utgöra en paramilitär rörelse, och det kännetecknades under Codreanus inflytande av politiskt våld. Den 8 oktober 1923 greps han själv och en grupp kamrater misstänkta för förberedelse till mord på journalister, politiker och framstående judar. Under förhören fick Codreanu frågan om vapnen som beslagtagits var deras. Han svarade:
    ”Ja, det är våra vapen. Vi skulle använda dem för att skjuta ministrar, rabbiner och stora judiska bankirer.”
    ”Men varför döda dem?”
    ”De förra för att de har förrått vårt land. De senare för att de är fiender och konspiratörer.”
    ”Men känner ni ingen  ånger?”, fortsatte åklagaren.
    ”Nej, vi ångrar inget. Det spelar ingen roll om vi har fallit, bakom oss står tiotusentals likasinnade.”
    Förhören fick dock ett abrupt slut då Ion Mota, en av Codreanus närmaste män, sköt och mördade den förrädare inom de egna leden som angivit dem. Under hela rättegången tog Codreanu ensam på sig det fulla ansvaret för alla åtalspunkter, och en helrumänsk jury frikände alla utom Mota. Under tiden fram till frikännandet satt Codreanu och hans kamrater inspärrade i Vacaresti-fängelset.
    Under tiden i fängelset bad de dagligen framför en bild av ärkeängeln Mikael. Det var under den tidsperioden som Codreanus fascination för ärkeängeln tog sin början. Han sade senare: ”Aldrig tidigare hade en helgonbilds skönhet hänfört mig så … med denna kände jag ett själsligt band.” Inspirerad av sitt skyddshelgon bildade han under fängelsevistelsen Korsets brödraskap, som senare kom att bli Det Kristnationella förbundets ungdomsorganisation. Brödraskapet var i början en grupp kamrater som under korset svor evig lojalitet till kamraterna och deras heliga kamp mot fosterlandets förfall. Brödraskapets första möte i frihet ägde rum den 6 maj 1924.

Codreanu blir folkhjälte
Efter frisläppandet påbörjade Korsets brödraskap, med hjälp av lokalbefolkningen i byn Ungheni byggandet av ett hus som skulle tjäna som högkvarter. Lugnet skulle dock inte vara länge. Efter tre veckors byggande började de utsättas för trakasserier från den lokala polismakten. Ungdomarna omringades och fördes till polisstationen där de misshandlades svårt. De släpptes först efter att flera av Unghenis ledande medborgare höjt sina röster i protest.
    Den 25 oktober 1924 agerade Codreanu advokat åt en av de kamrater som greps vid attacken mot huset i Ungheni. Den ansvarige vid attacken, polischef Manciu, gick tillsammans med flera polismän genast till våldsam attack mot Codreanu. Denna gång vägrade han dock att låta sig förödmjukas, utan drog istället sin revolver, sköt Manciu till döds och sårade två av hans kollegor. Codreanu och flera av hans kamrater, inklusive hans far, fängslades genast, men släpptes innan julen samma år. Endast han själv hölls kvar i fångenskap. Rättegången hölls den 20 maj 1925 i staden Tunul Severin i sydvästra Rumänien, så långt bort som möjligt från Moldavien där Codreanu hade starkast sympatier. Trots detta frikändes han, då juryn, efter endast tjugofem minuters överläggande, enades om att han handlat i självförsvar. Genom sitt osjälviska och kompromisslösa handlande gentemot tyranniet blev Codreanu nu betraktad som en folkhjälte. När andra talade handlade Codreanu.

”Landet är döende i avsaknad av män”
Den 24 juni lämnade Codreanu professor Cuza och Det kristnationella förbundet för gott. Förbundet var inte nog handlingskraftigt. Samma dag grundade han och femton kamrater Ärkeängeln Mikaels legion. Legionen var i sig ingen politisk organisation, utan snarare en andlig rörelse som skulle fungera som en skola avsedd att skapa en helt ny människa driven av pliktkänsla och offervilja. Codreanu beskrev legionens grunder med orden: tro, kärlek, osjälviskhet, rättvisa, ärlighet, ära och omdöme. Legionen var ett krigarsamfund inte olikt medeltidens riddare och de japanska samurajerna. Vid grundandet yttrade Codreanu följande ord: ”De som hyser en gränslös tro på Legionen och Gud är välkomna att ansluta sig till våra led. De som tvivlar skall aldrig bli invigda”.
    Codreanu insåg att en andlig revolution måste föregå en politisk. Legionen saknade därför helt program. I sin bok Till mina legionärer skriver Codreanu ”Landet är döende i avsaknad av män, inte program (…). Det är med andra ord inte program vi behöver, utan män, nya män. För så som folk är idag, formade av politiker och judiskt inflytande, kommer de att kompromettera det mest briljanta program.”
    För Legionen var den nationella frihetskampen ett heligt krig, ett krig som först och främst måste utkämpas inom dem själva. Varje legionär fann sina svagheter och försökte sedan överkomma dem.

Kvalitet före kvantitet
Den 8 november 1927 svor de första tjugosex legionärerna den heliga eden. Till ceremonin hade de tagit med sig en handfull jord från sin hembygd. Codreanu fyllde sedan små läderpåsar med den blandade jorden. Påsarna bars sedan av legionärerna runt deras halsar, så att de på så sätt alltid hade fosterlandets jord nära sig, varhelst de befann sig. Liknande ceremonier användes även inom det tyska SS vid barndop. Som uniform valde Codreanu den gröna skjortan, en symbol för våren; i Oswald Spenglers cykliska historiesyn en civilisations pånyttfödelse.
   Legionen var starkt hierarkiskt organiserad. Kärnenheten i organisationen kallades ”näste” och utgjordes av 3 till 13 personer. Ledarna valdes inte utan utsågs efter att de bevisat sin duglighet. Codreanu menade: ”Att försöka välja denna elit är som att försöka genom majoritetsval avgöra vilka ett lands poeter, författare, mekaniker, flygare eller atleter borde vara.” Nästen kunde grundas överallt och dess ringa storlek gjorde att medlemmarna kände en genuin samhörighet med både varandra och med rörelsen. Nästena styrdes av sex riktlinjer; disciplin, arbete, tystnad, utbildning, ömsesidig hjälp och ära. Utöver nästena var Legionen organiserad i by, stads- och landskapsavdelningar. Codreanu var mycket noga med att poängtera att vem som helst inte kunde ansluta sig till Legionen, då kvalitet väger tyngre än kvantitet.
   För Legionen var segern i sig inte det primära, kampen var det som formade den människa Codreanu ville skapa. Även om inte hans Legion vann så hade man i alla fall sått ett frö i den rumänska ungdomen som en gång skulle blomma upp till ledare för ett nobelt och heroiskt land. Som han själv uttryckte det:
   ”Det spelar ingen roll om vi vinner, förlorar eller offrar våra liv. Det huvudsakliga är att vi gör det tillsammans som en enhet av järn.”

Legionen skördar valframgångar
1929 påbörjades Legionens första verkliga kampanj. I tusental vandrade eller red legionärerna ut på landsbygden för att hjälpa bönderna, landets mest utsatta invånare. Man grävde diken, lagade hus och staket och hjälpte till med skörden. Detta gjorde att den i början misstänksamma befolkningen helhjärtat stödde Codreanu och hans män. Framgångarna ledde också till att antalet fiender ökade. Codreanu grundade därför samma år Legionens militära gren: Järngardet.
   1931 bestämde Codreanu att tiden var mogen för Legionen att delta i politiska val, och nya landsortskampanjer påbörjades. Landets styrande såg vilket hot Codreanu och Legionen utgjorde och förbjöd dem därför i sann demokratisk anda att ställa upp i valen. Codreanu fängslades återigen den 11 januari, den här gången misstänkt för att ha konspirerat mot den rumänska staten. Trots att han förklarades oskyldig nästan genast släpptes han inte förrän den 27 mars samma år. Man hade hoppats att på så sätt grusa Legionens planer att ställa upp i valen. Den planen misslyckades dock kapitalt, och Codreanu lyckades vinna en plats i parlamentet. Väl inne i den politiska världen gick Codreanu till attack mot de korrupta politikerna. Bland de krav han ställde fanns bland annat dödsstraff för de som förskingrade det rumänska folkets pengar. Året efter vann Legionen ytterligare fem platser i parlamentet.

Statsterror och förbud
Legionens arbete på landsbygden avtog inte i och med valframgångarna, utan fortsatte med oförminskad styrka. Sommaren 1933 var ett hundratal legionärer på väg till byn Visani för att hjälpa till med byggandet av en damm. När de kom fram till byggplatsen möttes de av poliser med automatvapen. Flertalet av legionärerna fängslades och misshandlades. Denna och en lång rad liknande händelser fick Codreanu att skriva ett öppet brev till premiärminister Ion Duca, i vilket han förklarade att Järngardet inte skulle tolerera några fler trakasserier. Legionärerna skulle i fortsättningen försvara sig själva, och Codreanu betonade i sitt brev att ingen av dem var rädda att dö för att försvara sin heder. Trakasserierna fortsatte dock och legionärerna höll vad de lovat, och i december 1933 sköts Ion Duca till döds på järnvägsstationen i Sinaia.
   Det politiska klimatet hårdnade nu rejält. Man hade fortfarande samma folkliga stöd, men fler och fler lagar stiftades för att stoppa Legionen. Codreanu grundade därför det politiska partiet Allt för fäderneslandet (Totul Pentru Tara – TPT) under ledning av general Alexandru Cantacuzino för att kunna kringgå förbudslagarna.

1936 grundades den Legionära Arbetarkåren. Samma år grundades även den Legionära handelsbataljonen, vilka genom handel skulle finansiera rörelsen. Inom ett år hade man startat en blomstrande kedja av legionära restauranger, livsmedelsbutiker och verkstäder över hela Bukarest och runt om på landsbygden. Av inkomsterna gick endast en liten del till Legionen. Den största delen gick till olika välgörande ändamål, som t.ex. semesterresor för missgynnade barn och olika legionära konvalescenthem.
   Samma år träffade Codreanu den store italienske filosofen och ideologen Julius Evola (1898 - 1974), vars bok ”Rivolta contro il mondo moderno” (Revolt Against the Modern World – Inner Traditions Publ.) hade fungerat som en inspirationskälla för Codreanu.

Det oövervinneliga vapnet
I november hölls återigen val. Legionen ställde upp med TPT och lyckades, trots våld och förtryck, bli det tredje största partiet, vilket ledde till att liberalerna inte längre var i majoriteten. Detta öppnade möjligheten för TPT att bli den dominerande kraften i en koalitionsregering. Detta skrämde givetvis samhällets styrande skikt, och i synnerhet den man som formellt tillsatte regeringar; kung Carol II, som konsekvent vägrade acceptera en regering där Legionen ingick.
   1936 reste ett tiotal legionärer till Spanien för att i inbördeskriget på nationalisternas sida kämpa mot kommunismen. Legionärerna utmärkte sig som mycket skickliga soldater som vägrade vika sig. Bland de som åkte fanns Ion Mota, Codreanus högra hand och äldsta kamrat; Vaseli Marin, ledare för Bukarests Legion och Alexandru Cantacuzino, tidigare ledare för TPT.
   Den 13 januari 1937 föll Mota och Marin utanför Majadahonda nära Madrid. Kropparna fördes först till Berlin, där Hitler och Mussolini lade kransar på deras kistor. De fördes sedan vidare till Bukarest, där tiotusentals rumäner deltog i begravningsmarschen. Redan 1923 skrev Ion Mota att legionens ledare måste offra sig själva för att göra deras idéer odödliga ”… [V]i har det oövervinneliga vapnet, starkare än stridsvagnar och maskingevär: vår egen aska.”

Mordet på Corneliu Codreanu
Den genuina kärlek som folket visade för sina martyrer gjorde kung Carol och hans judiska älskarinna, och inofficiella rådgivare, Magda Lupescu (egentligen Wollf) rasande. Carol, och i synnerhet Magda Lupescu som var den som egentligen fattade alla beslut, ansåg att Legionen nu började bli ett alltför stort hot och förbjöd därför all partipolitisk verksamhet. I februari 1938 infördes kunglig diktatur, och Codreanu fängslades på nytt, den här gången för konspiration, förtal och förberedelse till inbördeskrig(!). Domen blev tio års straffarbete. Den 16 april 1938 inleddes ytterligare en terrorvåg mot Legionen. Justitieministern Armand Calinescu beordrade att 30.000 legionärers hem skulle genomsökas och tusentals arresterades och placerades i koncentrationsläger.
   Natten mellan den 29 och 30 november mördades Corneliu Codreanu tillsammans med tretton andra legionärer. Enligt en statlig kommuniké attackerades fångtransporten av okända banditer, vilket skulle ha utlöst ett flyktförsök bland fångarna som ledde till att de sköts. Sanningen var dock att man hade bakbundit legionärerna, strypt dem och sedan skjutit dem i bakhuvudena.
   Den 21 september 1939 sökte nio unga legionärer upp Calinescu som de höll ansvarig för mordet och avrättade honom. Innan legionärerna lät sig gripas av polisen tog de en radiostation i besittning genom vilken de förde ut budskapet att Codreanus död nu var hämnad.

Legionen tar makten
Den 3 september 1940 lyckades Legionens nya ledare Horia Sima störta kung Carol, och utropade tillsammans med general Ion Antonescu Rumänien till en legionär stat.
   Men inom Legionen pågick en maktkamp mellan Antonescus mer konservativa anhängare och Horia Simas socialistiska falang. Strax efter maktövertagandet eskalerade denna konflikt till regelrätta stridigheter. I november anlände tyska trupper för att återskapa ordningen i det härjade landet. General Antonescu införde i ren desperation en militärdiktatur och förbjöd Legionen.

Hjältemod och idealism
Horia Sima och över 400 legionärer tvingades nu fly till Tyskland där de som politiska flyktingar placerades i koncentrationsläger som Dachau och Oranienburg.  Den 23 augusti arresterades Antonescu av Rumäniens nya kung Mikael. Mikael bröt pakten med Tyskland och gick med i kriget på bolsjevismens sida. Tre dagar senare bildade Horia Sima i Wien en legionär exilregering, med sig själv som president. Från Wien och senare Spanien dirigerade han sedan heroiska och fruktlösa attacker mot det kommunistiska styret under judinnan Ana Pauker, (dotter till rabbinen Zvi Rabinson).
   Corneliu Zelea Codreanus levnadsöde är kantat av tragedi, svek och död, men också av otroligt hjältemod, självuppoffring och idealism. Få människor har bidragit så mycket till ett folks frihetssträvan som Corneliu Codreanu och han förtjänar att ihågkommas av alla frihetskämpar världen över. Därför firade vi den 13 september förra året Codreanus hundrade födelsedag, liksom man om hundra år kommer att fira hans tvåhundrade.